"Personal behövs - för mänsklig samvaro"
Nu tror jag att samhällets omtanke om den äldre är helt avgörande för en medborgares lojalitet under hela livet.
Den som blir orolig för sin ålderdom vill inte bidra. Likt en hamster känns det rätt att samla på hög.
I Sverige har vi kapacitet att ta vi hand om äldre. Olika reformer hit eller dit gör resultatet aningens olika, men vi värnar om äldre. Samhället värnar kollektivt om den gamla.
Nu är jag snart gammal. Halva livet har gått om statistiken får råda och nu vill jag inte ha hjälp att dö. Tvärtom. Jag vill leva, även som gammal. Nu mitt i livet vet jag ungefär vad jag gillar, vad jag inte gillar och väldigt mycket mer om hur jag vill bli omhändertagen om jag får leva till kroppen och sinnet börjar svikta. En hiss ner i badkaret som jag kan sköta själv vore fint, helt tekniskt assisterad, liksom övrig hygien. Gärna vill jag fortsätta att kunna ta en fika eller en macka precis när jag själv vill, automatiskt. Elektronisk hjälp med medicinen, robotpromenad och sensorer som känner av om jag ramlar hemma. Det ska jag bara ha.
Men ensam. Det vill jag inte vara.
Inte 365 ensamma middagar och lika många ensamma fikastunder. Jag vägrar. Där är jag inte ensam. Nu kommer forskningsrapporter, bland annat från Karolinska Institutet, som visar att gamla dör i förtid av ensamhet. Det kommer att behövas personal för att umgås med. För att vi som är gamla 2050 ska få träffa varandra. Allt det där andra, det kan medicintekniken ta hand om, om den får chansen. Kan vi visa att går att ordna kommer medborgarnas lojalitet på köpet. Det tror i alla fall jag.
Bilden: Samvaro, med både djur och människor vill vi ha när vi blir gamla. Då också. Här är Hanna med hästen Ava. Foto: Salan Ahlgren