Torbjörn Kronander, vd Sectra. Foto: Sectra

Av Torbjörn Kronander, vd Sectra den 29 september 2020 07:52

Covid-19 visar inga tecken på global avmattning. I de områden som hittills har drabbats värst har fallen minskat med lockdown och/eller ökad immunitet i befolkningen, även om många nu ser lite av en andra våg. I andra är ökningen galopperade.

Jämför man med spanska sjukan 1918-1920 (ett H1N1 influensa A-virus) så kom den i tre-fyra vågor. Den första, våren och sommaren 1918, var det inte riktigt allvarligt men den kom tillbaka i oktober och sedan återigen i en tredje och fjärde våg 1919-1920. Under de senare vågorna dog många fler än under de tidigare.

Till skillnad från de flesta andra influensor så dog i första hand relativt unga personer, de äldre och riktigt unga drabbades i mindre utsträckning. Totalt estimeras cirka 1/3 av världens befolkning ha infekterats varav mellan 17-100 miljoner dog (1-6 procent av jordens befolkning). I Sverige dog cirka 38 000 personer. Anledningen de många dödsfallen anses i efterhand vara dels den cytokinstorm (överreaktion från immunförsvaret) som även anses vara en viktig dödsorsak i covid-19, dels sekundära bakteriella lunginflammationer. Detta var innan antibiotikan kom och de flesta anses ha avlidit av den sekundära lunginflammationen.

Man kan konstatera att jämfört med spanska sjukan är inte covid-19 i närheten av att vara lika farlig, i alla fall inte ännu. I Sverige har vi nu cirka 5 880 personer som avlidit med covid-19 i kroppen, men inte nödvändigtvis av den. Globalt har strax under en miljon människor dött. Många av dessa var gamla och hade ändå avlidit inom en inte allt för avlägsen framtid. Fruktansvärda siffror, men motiverar det vad världen nu gör som motåtgärd?

Det finns en ökande mängd debattörer som hävdar att medicinen orsakar mer död än sjukdomen och att det inte är en pandemi av virus vi behöver vara mest oroliga för, utan den pågående pandemin av panik. Tyvärr har den politiska situationen i många länder spätt på detta, där det blivit partipolitik av åtgärderna istället för att basera dem på rationell, evidensbaserad vetenskap.

Speciellt gäller detta givetvis USA men vi ser det även i Sverige, inte minst i sociala medier där de bombastiska fördömandena eller försvarandet av Sveriges politik är legio. Detta långt innan vi har den minsta möjlighet att bedöma hur exempelvis Sveriges åtgärder står sig mot andra länders. Det kommer vi först att veta om några år när pandemin är över och vi kan studera effekterna även av nedstängningarna.

Faktum är att vi i stort sett har stoppat världsekonomin för en, relativt och populationsmässigt sett, inte särskilt farlig sjukdom. Vi vet att den havererade världsekonomin kommer att förorsaka mycket stora mängder lidande, sjukdom och död. Men det är sen, inte nu, så det har man inte tagit hänsyn till. Man kan dock konstatera att vi verkar ha en ganska tydlig inhemsk opinion för det svenska, lite mer modesta, åtgärdspaketet jämfört med vad andra länder gjort. Det är också en viktig parameter.

Den regering som utför allt för mycket åtgärder i strid med folkviljan kommer att ha mycket svårt att få långsiktigt genomslag för dem. Något som många hetlevrade debattörer glömmer. Restriktioner, oavsett de allra bästa intentioner, är dömda att misslyckas om de inte accepteras av en majoritet av de som måste följa dem. Vi kommer en dag att ha kommit genom pandemin. ”This too, shall pass”. Vad bör då världen ha lärt sig till dess?

Jag tror att de på gränsen till panikartade åtgärdspaket som syns i flera länder kan få så stora konsekvenser att den politiska pendeln riskerar att svänga åt andra hållet vid nästa pandemi. För vi kommer få fler pandemier. Den saken kan vi vara alldeles säkra på. Risken är då att det blir än mer fel åt andra hållet.

För att öka rationaliteten i besluten tror jag att en bra sak vore att ta hela det batteri av hälsoekonomi som vi använder som beslutsunderlag inom vård och andra delar av samhället i normala fall, som utgångspunkt även i pandemier. Då räknar man inte förlorade liv, utan i förlorade kvalitetsjusterade människolivsår, QALY. Kvalitetsfaktorn som används sätts till mellan 0 (död) till 1, fullgott liv med perfekt hälsa utan lidande. I det perspektivet framgår spanska sjukan som än mycket värre än covid-19, då mestadels unga människor dog, med många återstående levnadsår.

För varje åtgärd finns en kostnad och ett förväntat resultat som kan uppskattas i QALY. Det ger oss en möjlighet att utvärdera om medicinen riskerar att göra större skada än sjukdomen, eller vilken medicin vi tror ger bäst utfall i relation till sin kostnad. Inom farmaka är detta standard, men många argumenterar för att öka användningen även inom vårt område, medtech.

Ger en medicinteknisk investering eller en ny medicin rimligt utfall i kostnad per QALY, eller uppnår vi bättre resultat genom att använda pengarna till andra åtgärder? Man kan förlora QALY genom att människor dör, men man kan även förlora dem om människor minskar sin livskvalitet, vilket vi nu ser med lockdown, isolering och ensamhet.

Hur upplever den gamla människa som lever för sina barn och barnbarn sin livskvalitet när man inte längre får träffa dem? Eller den som blir arbetslös och går in i en djup depression?

Tänk om vi kunde förmå oss att även i tider av stress, som nu med covid-19, tänka rationellt i dessa termer. Jag tror vi skulle få helt andra beslut på politisk nivå om vi kunde förmå oss att hålla huvudet kallt och tänka i dessa banor även vid pandemier.

Hälsoekonomi är inte en perfekt vetenskap, den har många brister, men den är bättre än inget alls. Ett sådant resonemang skulle bara som ett väldigt tydligt exempel väga besparingen i risk att förlora QALYs i covid-19 mot den i framtida död i bröstcancer genom inställd mammografi. Eller QALY-förlusten i självmord, drogberoende, våld inom familjer med mera som följer av en exploderande arbetslöshet.

Inga sådana resonemang verkar idag föras när de enorma besluten tas om nedstängning av hela länder och ekonomier, i alla fall inte i de flesta länder. Sverige är härvid i mina ögon något bättre, men även här saknas mycket av dessa övergripande resonemang.

Resurserna är ändå, till syvende och sist, begränsade och det gäller att försöka prioritera rätt. Det gäller även under pandemier. Det är här hälsoekonomin passar in även i stora och akuta beslut.

Artikeln är en del av vårt tema om Opinion.