Värdeorden som används för att beskriva framtidens vård och omsorg är viktiga men den grundläggande hjälpmedelsförsörjningen får inte förbises skriver Swedish Medtechs Petrus Laestadius.

Jag har varit på konferens igen. Närmare bestämt Hjälpmedelskonferensen. Konferensen anordnas varje år av det nationella nätverket för hjälpmedelschefer med benäget bistånd från Swedish Medtech. Om man brinner för att förbättra tillgången till hjälpmedel i Sverige och vill förkovra sig inom vad som händer inom området bör man titta in under de två dagar konferensen varar. Som en extra bonus får man möjlighet att samverka med hjälpmedelschefer och upphandlare från hela Sverige samt leverantörer av medicintekniska hjälpmedel. Så vad tog jag med mig från årets upplaga?

På talarlistan fanns som vanligt flera av de relevanta myndigheterna: Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Myndigheten för delaktighet. Förutom myndigheterna talade SKL på två olika programpunkter och det kanske mest spännande var att höra vad två stora utredningar kommit fram till. Först berättade Maria Gill, utredningssekreterare för Utredningen om välfärdsteknik i äldreomsorgen (S 2018:11) från Regeringskansliet om vad utredningen anser behöver göras för att möta framtidens utmaningar. Därefter redogjorde Anna Nergård, särskild utredare för Utredningen om Samordnad utveckling för god och nära vård (S 2017:01) även hon från Regeringskansliet för vad man kommit fram till. Jag ska inte gå in på vad var och en av de utmärkta talarna berättade, men en reflektion har jag gjort.

När vi beskriver framtiden för vård och omsorg, använder vi begrepp som demografi, delaktighet, jämlik vård och omsorg, digitalisering, välfärdsteknologi, avancerad sjukvård i hemmet, patienten/individen/brukaren i centrum, Vision ehälsa 2025 och många, många fler. Och missförstå mig inte – alla de här begreppen står för någonting bra och utgör viktiga beståndsdelar i framtida förändringsarbete eller bakgrundsförklaringar till den förändring som behöver ske framöver (igår). Men det som skaver är att man utgår från att den grundläggande hjälpmedelsförsörjningen redan är avklarad. Så är det inte. Så är det verkligen inte.

Det som i powerpointpresentationer framställs som ”redan gjort” eller ”infört” är i verkligheten ofta en mycket ojämlik tillgång på hjälpmedel runtom i landet. Och vad det kan betyda i praktiken är till exempel att människor får väldigt olika förutsättningar att kunna komma utanför sin lägenhet för att träffa en vän, ta på sig strumporna på morgonen eller kunna duscha utan hjälp. I Sverige är inte hjälpmedel för fritidsaktiviteter en självklarhet – av någon anledning förväntas människor med funktionsvariationer parkera sig i botten på Maslows behovstrappa trots att vi vet att degenerativa förlopp kan bromsas med fysisk aktivitet och social samvaro. Detta har jag skrivit om tidigare och min avsikt är inte att upprepa det orättvisa, oekonomiska och omänskliga i detta.

Utan jag vill meddela att alla de kloka och insatta deltagarna på konferensen skickade ett entydigt budskap tillbaka till SKL, Myndigheten för delaktighet, Socialstyrelsen och Regeringskansliet: Vi vill gärna bidra till införandet av ny teknik, digitalisera vård och omsorg och dessutom arbeta i nya vård- och omsorgsflöden MEN samtidigt måste förskrivningen av medicintekniska hjälpmedel öka markant och jämlikt i hela landet – annars har vi inte råd att göra allt det andra. Hjälpmedel är en investering – inte en kostnad!

Petrus Laestadius, vd vd Swedish Medtech