Är den svenska innovationspolitiken effektiv?
För några månader sedan gick vår statsminister, Stefan Löfvén, ut i en debattartikel i Ny Teknik där han förklarade att Sverige, nummer två i världens innovationsranking, måste satsa ytterligare på innovation och nyföretagande. Vi skall bli ännu bättre. Förstaplatsen hägrar.
Men som företagare inom life science-området och medborgare i landet så måste man fråga sig vad den svenska staten egentligen får ut av sina stora satsningar på innovation och teknisk utveckling? Det svenska samhället satsar mycket stora summor på företagsbyggande och innovation via Vinnova, Almi, strategiska stiftelsen och andra initiativ. Det finns massor av program för mindre och medelstora företag. Detta har fått resultat, vi har ett mycket stort nyföretagande inom de tekniska och life science sektorerna i Sverige.
Nej, Stefan Löfven, Sveriges problem är inte brist på innovation. Sveriges problem är att återbetalningen på statens investeringar för innovation troligen är bland den sämsta i världen. Den helt avgörande majoriteten av svenska nya innovations-företag säljs utomlands innan samhället får ens i närheten av återbetalning på investeringen. Det är ytterst få av de nya bolagen som stannar i Sverige. Typiskt påbörjas försöken att sälja bolagen redan när man är ett tjugotal personer, och det sker långt innan bolagen går med vinst och alltså börjar betala skatt eller börjar växa i antal arbetstillfällen i Sverige. Regering och politiker brukar skryta med det svenska nyföretagandet. Men de enda som tjänar på nuvarande situation är ett fåtal grundare (som inte sällan äger bolagen via holdingbolag i till exempel Luxemburg eller Estland som inte heller vid försäljningen betalar företagsskatt i Sverige) och venture cap. Samhället som ofta gjort den största investeringen, allt inräknat, sitter så gott som alltid med Svarte Petter när bolagen säljs.
Grundorsaken till detta är den extrema skillnaden mellan kapitalbeskattning och lönebeskattning i Sverige. Med denna skillnad blir det oerhört mycket enklare att bli rik genom att sälja bolaget än att försöka ta ut pengar i form av lön. Framtiden för de bolag som köps upp (oftast av amerikanska eller idag till ökande del av kinesiska bolag) flyttas till andra länder. Återbetalningen på statens investeringar blir skatteintäkter och arbetstillfällen i USA eller i Kina. Sannolikheten att ett bolag som köpts upp skulle starta produktion i Sverige är mycket låg. Detta medan ett bolag som fortsätter med svenskt ägande med relativt stor sannolikhet lägger eventuell produktion i närområdet. Ibland får det uppköpta bolagets personal bara beskedet att köparen flyttar hela företaget till till exempel Kalifornien inklusive samtliga utvecklare. För samhället är varje sådant uppköp av ett innovationsbolag en katastrof. Investeringen i universitetsutbildning, forskningsstöd och företagsstöd med mera är då bortkastade. Exemplen på sådana bolag är många, och takten verkar snarast öka.
Hur man från politiskt håll kan påstå att svensk företags- och innovations-politik är en framgång känns mer som alternativa fakta än en rimlig beskrivning av verkligheten. Att ytterligare satsa på det vi redan är bra på (innovationer och nyföretagande) istället för att göra något åt det verkliga problemet att så extremt få företag stannar i landet, är minst sagt förvånande.
Kanske ligger anledningen i att politikerna vet vad problemet är – den extrema skillnaden mellan löne- och kapitalbeskattningen– men ingen vågar att närma sig det eftersom det är ett ”politiskt omöjligt” område.
Men Sverige behöver en ny ”underbar natt”. Den breda överenskommelse över partigränserna i början på 90-talet som i ett slag gjorde den svenska kapitalbeskattningen internationellt konkurrenskraftig. Detta förorsakades då inte av en plötslig vänlighet mot kapitalägarna, utan som ett pragmatiskt svar på att kapitalet efter 1980-talets avregleringar hade fått fötter och blivit lättrörligt.
Numera är den företagsutvecklande arbetskraften lättrörlig. Dags för att återigen lägga dogmatismen åt sidan och ta fram den styrka i form av den pragmatiska politik som kännetecknat Sverige så mång gånger tidigare.