Silikon och uretan ifrågasätts som långtidsimplantat
Forskare har upptäckt ett tidigare okänt sätt för hur nedbrytning kan ske i silikongummi och polyuretan. Material som ofta används i medicintekniska produkter. Sammantaget utför kirurger runt om i världen runt 600.000 pacemakeroperationer per år. Då den här typen av implantat måste vara tillförlitliga under många år, vill forskarna avgöra om silikongummi och polyuretan alls lämpar sig för långsiktiga implantat.
Studien, som publicerats i den amerikanska kemitidskriften Macromolecules, kan få konsekvenser för hårdvarutillverkare som överväger att använda sig av dessa material i vissa implantat, inklusive hjärtdefibrillatorer, skriver the American Chemistry Society i kemitidskriften Rubbernews.com som läst rapporten rapporterar att forskarna säger att några implanterade biomedicinska enheter, som exempelvis pacemakers och defibrillatorer, innehåller delar som tillverkats av polyuretan och silikongummi. Även om dessa material i stor omfattning studerats gällande fel till följd av samverkan med syre, har ingen publicerad studie hittills tittat på interaktionen med vatten som en potentiell felmekanism i den här typen av material, skriver artikelns huvudförfattare.
Sammantaget utför kirurger runt om i världen runt 600.000 pacemakeroperationer per år. Då den här typen av implantat måste vara tillförlitliga under många år, vill forskarna avgöra om silikongummi och polyuretan alls lämpar sig för långsiktiga implantat.
Enligt ACS finns det laboratorietester, inklusive accelererade åldringstester av material under förhållanden som simulerar insidan av vår mänskliga kropp, som indikerar att den här typen av polymera material börjar brytas ned inom tre till sex år.