Coronakommissionens hårda kritik: "Bristande mental beredskap hos beslutsfattare"
Av Regeringen borde ha agerat mer kraftfullt och direkt tagit ledningen i alla delar av krishanteringen. I stället gjorde man sig alltför beroende av Folkhälsomyndighetens bedömningar.
Det menar Coronakommissionen i sin slutrapport som överlämnades på fredagen.
Kommissionen har huvudsakligen inriktat sig på pandemins inledande skede och den första smittovågen under våren 2020.
"De brister som då uppenbarade sig blottlade både bristande materiell beredskap och bristande mental beredskap hos beslutsfattare", skriver kommissionen.
Man anser visserligen att inriktningen på råd och rekommendationer istället för tvingande åtgärder var i grunden riktig, eftersom det innebar att medborgarna i högre grad behöll sin personliga frihet jämfört med många andra länder.
Men de åtgärder som vidtogs var för få och kom för sent. Redan i februari/mars 2020 borde mer kraftfulla och ingripande smittskyddsåtgärder ha satts in.
"När en plan saknades för att skydda de äldre och andra riskgrupper borde tidigare och fler insatser har gjorts för att försöka bromsa den allmänna smittspridningen".
Men den mest allvarliga kritiken rör bristen på handlingskraft från regeringens sida. Den borde omgående ha tagit ledningen i alla delar av krishanteringen, menar kommissionen:
"Regeringen borde ha kunnat bemästra de hinder som finns för ett tydligt nationellt ledarskap: i viss mån självständiga myndigheter, regioner och kommuner med självstyrelse och Regeringskansliets normala beredningsrutiner. Regeringen borde även ha tagit på sig ett tydligare ledarskap när det gäller den samlade kommunikationen till allmänheten."
Kritik riktas också mot att regeringen var alltför ensidigt beroende av Folkhälsomyndighetens bedömningar, som egentligen var upp till en enda person, myndighetens chef, att avgöra.
"Det inte en tillräckligt bra ordning för beslut under en allvarlig samhällskris", konstaterar kommissionen.
Folkhälsomyndigheten får i sin tur kritik för otydlighet.
"Flera av de allmänna råd som Folkhälsomyndigheten utfärdade var otydliga. Det gäller i synnerhet hur de kommunicerades."
Som exempel ges råd om hålla "lämpligt avstånd" på arbetsplatser och "vettigt avstånd" till medgäster på krogen, samt att man borde "fundera på om resan är nödvändig".
Kommissionen menar också att Folkhälsomyndigheten inte borde ha avfärdat munskydd som en smittskyddsåtgärd i inomhusmiljöer och kollektivtrafik, utan så snart bristen åtgärdats ha rekommenderat munskydd i inomhusmiljöer och i kollektivtrafik.
I slutrapporten konstateras även att pandemin har slagit hårdast mot samhällets utsatta grupper, till exempel i form av uppskjuten vård, inkomstförluster och arbetslöshet. Flera av råden och rekommendationerna har också varit lättare följa för dem som inte är trångbodda, som har råd med egen bil och inte behöver resa kollektivt, och som har ett yrke som tillåter hemarbete.
"De vidtagna åtgärderna har således många gånger passat bättre för en välutbildad medelklass med goda möjligheter att skydda sig mot smitta, navigera i vårdsystemet och arbeta hemma".
När det gäller den ekonomiska krishanteringen får regeringen bättre betyg:
"Det tidiga vägvalet i den ekonomiska krishanteringen, med snabba och kraftfulla satsningar inom penningpolitiken och finanspolitiken – där snabbhet fick företräde framför träffsäkerhet – var en riktig strategi."
Kommissionen menar att åtgärderna för att mildra de ekonomiska konsekvenserna av pandemin var snabba och väsentligen uppfyllde sina huvudsakliga syften: att begränsa den hotande recessionens genomslag på den samlade samhällsekonomin och på enskilda företag och hushåll, och att förbereda för en snabb ekonomisk återhämtning.
Slutbetänkandet är den tredje och avslutande rapporten från Coronakommissionen.
I sitt första delbetänkande, som kom i december 2020, riktades hårt kritik mot att Sverige inte lyckades skydda sina äldre mot smittan. Enligt kommissionen var bristerna inom äldreomsorgen väl kända, men åtgärdades inre förrän det var för sent.
”Dessa brister gjorde att äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi. De anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen”, skrev kommissionen då.
I den andra delrapporten konstaterade kommissionen att Sveriges pandemihantering präglades av senfärdighet, otillräckliga skyddsåtgärder och undermålig beredskap.