”Min podd ska vara en röst för alla. Det är så lätt att hitta intressanta människor”, säger Yasmin Nilson. Foto: Samuel Lagercrantz

Av Samuel Lagercrantz den 23 augusti 2021 09:09

Det är en varm förmiddag i augusti då vi ses på ett café i Sickla Köpkvarter en halvmil sydost om Stockholm. Yasmin Nilson beställer en kaffe latte och vi börjar tala om poddar. I närheten av köpcentrumet finns kulturhuset Dieselverkstaden där Yasmin spelar in en podcast som hon både programleder och producerar.

Hon berättar att en av hennes förebilder när hon startade den var Kristoffer Triumf som gör det kända intervjuprogrammet Värvet. Förebilder är något vi ska återkomma till flera gånger under samtalet.

Yasmin är utbildad journalist vid Poppius och hon lyser upp när hon talar om intervjuer och om hur hon startade podden. Hon arbetade då på stiftelsen Spinalis där hon var anställd som webbredaktör och föreläsare.

– Min kollega Max föreslog att vi skulle göra en podd där vi samtalade med andra ryggmärgsskadade personer. Det gjorde vi. Den fick heta Timglaset. Vi kände att det finns så många livshistorier där ute som inte syns och hörs och vi vet båda att förebilder är livsavgörande.

Det här var 2014 och det var fortfarande ganska nytt med poddar. 2017 hann inte Max jobba med programmet längre.

– Men jag ville fortsätta och jag ville bredda mig och intervjua alla möjliga personer. Jag funderade på vad som verkligen är min grej och kom på att det är att lyfta människan utan att vara kändisfixerad. Det kan jag göra i podden.

Steget till att säga upp sig och starta eget var inte självklart då media och journalistik är en tuff bransch. Men när hjälpmedelsföretaget Invacare fick höra att Yasmin tänkte starta en egen podcast ville företaget vara med på den resan och blev en samarbetspartner. Yasmin tog mod till sig och sa upp sig för att starta podden Soluret.

Yasmin ler och skrattar mycket när hon talar. Men när vi kommer in på en avgörande episod i hennes liv blir hon allvarlig.

Det är sommar och sent 90-tal. Yasmin är 15 år och har just blivit antagen till Skytteholms dansgymnasium. Hon ser fram mot att börja där. Hon har dansat sedan hon var liten och redan när hon var elva år frågade hennes mamma henne om hon ville ägna sig åt dans som vuxen.

Det ville hon och hon fick börja på Balettakademin. Båda hennes föräldrar var konstnärer och hennes mamma som hade vårdnaden uppmuntrade dansintresset.

– Fast hon visste också att man måste jobba hårt för att kunna arbeta med en konstform och sa alltid att det är viktigt att sköta skolan för att ha en grundutbildning att falla tillbaka på om det behövs – och det hade hon rätt i. Mamma gick bort i cancer för två år sedan. Hon var en viktig förebild för mig för att hon jobbade så hårt för att kunna ägna sig åt det hon ville i livet fast hon var ensamstående.

Yasmin var ambitiös i skolan samtidigt som hon dansade balett, fridans och jazzdans flera gånger i veckan. Balettakademin kostade mycket och för att ha råd att gå där fick hon hjälpa sin mamma med betalningen så hon började arbeta extra på McDonalds när hon var fjorton år. Hon sparade också för att har råd med sin drömresa – att åka till New York och gå på dansskola där.

– Jag älskade att dansa. Det gjorde jag redan som barn. Mamma berättade att jag som liten inte kunde stå still när vi lyssnade på gatumusiker.

Så kom första sommaren efter nian. Hon var på solkusten i Spanien med sin vän Matilda. Alldeles intill där de bodde fanns en helt ny badanläggning med tre pirar ut i havet. Yasmin och Matilda badade varje dag.

En dag bestämde de sig för att dyka från en av pirarna som de inte varit på tidigare. Barn stojade och hoppade i vattnet. Yasmin blundade och räknade. Sen tog hon full sats och sprang för att dyka med huvudet före ner i vattnet. Matilda stod kvar och väntade på sin tur.

Yasmin minns varenda detalj av vad som hände sedan. Hur hon inte kunde röra sig efter att hon slagit huvudet mot botten. Hon minns hur Matilda skrek från piren att hon skulle sluta skoja och komma upp. Hur hon trodde att hon skulle dö och hela livet passerade revy. Hur en man hoppade i och bar upp henne till land. Den fruktansvärda smärtan i nacken när hon låg med ryggen mot piren. När ambulansen kom och Matilda inte fick följa med och hur ensam hon kände sig när ambulansen körde iväg med henne i ett land och på en plats långt från hennes hem.

Yasmin hade fått en fraktur på den 4e, 5e och 6e halskotan och hon var till att börja med helt förlamad.

– När neurologen och mamma kom in till mig och berättade att jag bara hade 10 procents chans att kunna röra benen igen var det värre än något annat som hänt mig. Det kändes som att allt jag hade jobbat för var bortkastat. Det första jag tänkte var att kommer jag aldrig mer att kunna dansa kan jag lika gärna dö. Jag kunde inte föreställa mig ett sådant liv. Det var först när jag träffade andra personer med ryggmärgsskador som livshoppet kom tillbaka.

Successivt återfick hon en viss funktion i armar och handleder. Den första riktigt viktiga milstolpen var när hon blev av med kanylen i halsen och kunde börja prata igen. Men ryggmärgen var av på nivå C5 och därifrån var förlamningen total.

Andra personer med liknande skador blev Yasmins förebilder. En av dem heter Frida Salomonsson.

– Det är viktigt att den som har skadat ryggmärgen får träffa någon som har samma nivå på skadan. För det är väldigt svårt att relatera till en person med full arm- och handfunktion om man själv saknar det. För mig är det ungefär som att träffa en gående person. Det betydde enormt mycket för mig att träffa Frida. Hon hade skadat sig ett år före mig och vi är ungefär lika gamla. Sen fick jag träffa en tjej som också hade dansat innan och hade en skada som liknade min.

Yasmin framhåller att det inte bara är i rehabiliteringen som det är viktigt med förebilder. Det behövs också inom media och överallt.

– Det är alltid offer eller hjälteperspektiv. Men personer med funktionsvariation är precis lika mångfacetterade som alla andra och det är det jag vill visa genom mitt jobb. Jag vill också få människor att förstå hur viktigt det är med inkludering. För att lyckas med det måste samhället göras tillgängligt för alla.

Yasmin säger att en funktionsvariation kan vara en styrka. Men det är inte klichén om en diagnos som en ”superkraft” hon syftar på.

– Vad menar jag med styrka? Jo, jag menar att om man söker ett jobb ska arbetsgivaren se funktionsnedsättningen som en tillgång. Är det något jag har blivit expert på är det problemlösning och stresshantering. Det är kompetenser jag bär med mig tack vare mina erfarenheter.

Samtalet svävar in på allt möjligt och Yasmin tar upp mobilen för att googla fram namnet på en intressant dokumentär som hon rekommenderar. Hon visar hur hon använder mobilen genom att röra handlederna.

– Den här är jättebra, säger hon och nickar mot en ringhållare som är fäst på mobilens skal och som gör det enklare att använda telefonen fast hon saknar rörlighet i fingrarna.

En förebild som Yasmin har burit med sig genom livet är konstnären Frida Kahlo som hennes mamma tidigt introducerade.

– Mamma berättade om henne när jag var liten och jag fascinerades av nakenheten och det brutala i hennes konst. Jag kände att jag ville skriva så som hon målade. För några år sedan besökte jag hennes hem i Mexico City. Det betydde enormt mycket för mig att rulla omkring där.

Sommaren lider mot sitt slut och snart är semestern över för Yasmin som har börjat planera nästa säsong av podden.

Vilka intervjupersoner bjuder du in till podden i höst?

– Jag brukar tänka inför varje säsong att det ska vara en blandning av människor och livsöden, mångfaldsaspekten är så viktig för mig. Min podd ska vara en röst för alla. Det är så lätt att hitta intressanta människor.

Artikeln är en del av vårt tema om Intervju.