Anna Lefevre Skjöldebrand: "Vi har en unik möjlighet"
Nu har det gått ett år sedan jag och många med mig flyttade med arbetet hem och tvingades byta den förnämliga kontorsstolen mot den betydligt hårdare köksstolen. Flera av oss fick säkert med sig laptoppen i flytten, men lämnade kvar tangentbordet, skärmen och den ergonomiska roller-musen. Med andra ord har antalet krumma ryggar, stela nackar och tankar att nu, nu måste jag börja träna, ökat under det gångna året.
Behovet av rehabilitering har vuxit rejält i spåren av pandemin och för att bli lite allvarlig, hemmakontoret är inte vår största utmaning, långt ifrån. I de flesta fall där är nog lösningen att vi rör på oss lite mer.
Jag oroar mig mer för hur vi ska hantera alla de människor som fått sina operationer uppskjutna på grund av corona. Alla de trasiga knän, höfter och ryggar som fått vänta på att korrigeras. Cancerpatienter som ännu inte fått sin diagnos. Äldre i behov av att prova ut nya hjälpmedel. Listan kan tyvärr göras lång. Väntan i dessa fall innebär ofta andra och nya komplikationer och i värsta fall livshotande tillstånd.
Med covid-19 möter vården också en ny grupp patienter som är i stort behov av rehabilitering. Många som har blivit allvarligt sjuka i corona har en lång väg tillbaka till sina vanliga liv. Köerna till behandling, rehabilitering och hjälpmedel växer. Det är en dyster bild jag målar upp, men inte hopplös. Vi har under det senaste året sett en imponerande omställning av samhället. Att människan är anpassningsbar i kristider är en av våra största tillgångar. Det har talats mycket om hur en digital vind svept över landet. Vi håller arbetsmöten, firar högtidsdagar och tränar via olika digitala lösningar. Även vården arbetar på att ställa om.
Tiden är inne att dra nytta av de tekniska möjligheter som finns tillgängliga och bryta upp och bredda den traditionella vårdorganisationen. Är det något pandemin har visat så är det behovet av att flytta vården närmare patienten. Det minskar inte bara risken för smittspridning utan ger möjlighet till kontinuitet i behandling, tätare uppföljning av behandlingsresultat och snabbare reaktion på nyuppkomna symtom.
Det kan åstadkommas genom att man kan mäta sitt blodtryck eller EKG i hemmet eller genomföra en digital spirometri för sin astmabehandling. Mätresultat som man sedan skickar till sin läkare för uppföljning. Via sensorer kan fysioterapeuten ge feedback på om man genomför sin rehab på ett korrekt sätt, utan att behöva mötas i träningslokalen.
Snart får vi, förhoppningsvis, lättade restriktioner och får flytta ut från våra provisoriska hemmakontor och karantäner. Då är det viktigt att vi inte backar bandet utan tillsammans skapar det ”nya normala”. Vi måste sätta patienters och brukares behov i centrum och låta dem få styra hur de får tillgång till vård, omsorg och tekniska hjälpmedel. Vi har en unik möjlighet att med hjälp av den medicintekniska utvecklingen skapa nya vägar till prevention, diagnostisering, behandling och habilitering – där varje individ får redskap att leva ett gott liv!
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.