Inget ont som inte har något gott med sig
Många (bland dem Winston Churchill) har genom åren sagt att man inte ska sumpa en bra kris eller: ”Never let a good crisis go to waste”. Om man ska anlägga ett sådant ”foten-i-klämperspektiv”, kan man möjligen hitta en positiv effekt av pandemin: kunskapen om medicinteknikens betydelse för vård och omsorg har nått i stort sett alla i hela världen. Utöver det perspektivet är det enbart elände. Därför skulle jag vilja argumentera för att det är vårt ansvar att dra lärdomar vad som händer nu och röra om i grytan.
Först en kort lägesrapport: De medicinteknikföretag som sett en ökad efterfrågan på sina produkter som en följd av pandemin utgör enbart någon enstaka procent av alla företag i vår bransch. De företagen kämpar dygnet runt med att försöka tillgodose en normal årsefterfrågan varje månad – och detta efter att de normala distributionskanalerna slutat fungera. För dessa har kostnaderna skjutit i höjden och många visar upp lägre resultat trots mångdubblad omsättning. Resten av medtechföretagen kämpar för sin överlevnad – som i många andra branscher.
Hjälpmedelsföretagen tillhör de företag som har drabbats hårt av coronapandemin. Som bekant har beslut fattats om att ”vård som kan anstå” ska göra det tills vidare. Begreppet är mycket flytande och verkar utvidgas allteftersom smittan spridits i landet och belastningen på vården ökat. Utprovningar av nya hjälpmedel skjuts på framtiden. Biståndsbedömningar anses kunna anstå (från vems perspektiv kan man undra). Utvärdering av hur förskrivna hjälpmedel fungerar (och därefter anpassning), aktiv rehabilitering och förändringar i stödåtgärder har också skjutits på framtiden. Och mycket mer.
I svenskt perioperativt register (SPOR) kan vi läsa att den operationskö som var jättelång vecka 11 nu är görlång. Från 112 000 till ca 170 000. Bland de patienter som fått sin långa väntan på operation förlängd till vad som måste kännas som en evighet; hittar vi artrosdrabbade som inte sovit ordentligt på flera år på grund av svår smärta, obesitaspatienter med livskvalitet som terminalt cancersjuka och personer med godartad prostataförstoring som måste ha kateter för att kunna tömma urinblåsan. Och många, många fler vars öden och lidanden är unika. Och för att göra ont värre görs inte samma mängd utredningar heller. Gruppen patienter som är i behov av vård växer stadigt. Hälsovård har i det närmaste upphört; koloskopier, hjärtundersökningar, röntgenundersökningar och förebyggande aktiviteter ligger nästan helt nere. Till ”vårdskuldsberget” läggs nu covidpatienter som tillfrisknat men kommer att behöva många månader av rehabilitering.
Det här kommer att få långtgående konsekvenser. Tillstånd förvärras, arbetsförmåga försämras och anhöriga tvingas dra ett ännu tyngre lass än förut. Vårdgarantin är ett minne blott.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Kalla mig blåögd, men nu är det dags att lyssna på Winston. Jag tror (att tro är att hoppas) att regionerna, kommunerna och till och med SKR kommer att se och förstå hur dyrt (på riktigt) det är att inte investera i förebyggande åtgärder, tidig upptäckt, snabba åtgärder med medicintekniska behandlingsmetoder och hjälpmedel samt rehabilitering efter behandling. De kommer att titta på värdet av vad tekniken erbjuder, INTE vad den kostar att införskaffa. Dessutom kommer en ny yrkesgrupp att bli eftertraktad i vård och omsorg: Krisberedskapsspecialist. Nyckelkunskaperna för dessa kommer att vara logistik, affärsmannaskap och totalkostnadsekonomi.
Dessutom kommer äntligen regeringens e-hälsostrategi att få sig en skjuts i rätt riktning. Patienterna kommer, med början i oktober 2020, att kunna kontakta vården digitalt på sina egna villkor, deras hälsodata kommer att användas proaktivt av alla i vård och omsorg och all silobudgetering kommer att bli olaglig.
Och när vi ändå är igång kan vi väl lika gärna eliminera världssvälten och fixa fred på jorden?
Artikeln är en del av vårt tema om Opinion.