Vårt dilemma med tidshorisonter
Efter att min fru och jag flyttade till Sverige har vi njutit av landets friska luft, mat från ekologiska gårdar och ändlösa, vackra skogar. Dessvärre är det många länder som lider av föroreningar och en ansvarslös användning av mark och resurser.
Varför kan inte mänskligheten ändra sitt beteende och sina handlingar tillräckligt snabbt för att hantera de långsiktiga förändringarna och effekterna av den globala uppvärmningen på ett konsekvent och framåtblickande sätt? Varför är det idag så att de som tvivlar på de övergripande effekterna och väljer att sticka huvudet i sanden kan ha större inflytande än de som föreslår hållbara förändringar?
Det här är verkligen livsavgörande frågor och samtidigt gör vi allt som står i vår makt för att förlänga liv och skapa en högre livskvalitet genom forskning och utveckling med fokus på sjukvård och nya metoder för att behandla cancer och andra degenerativa sjukdomar.
Det här är lika svårt att förklara som frågor om universum eller mikrokosmos. Svaret finns i form av mycket komplicerade teorier och inom den avancerade fysiken. Och allt handlar om problem med skalan – i tid och rum. Min tes är att alltihop handlar om de begränsningar som de flesta av oss har vad gäller fantasi och förmågan att ta till oss hur viktig omfattningen är. Omfattningen av det vi kan hantera, och det vi inte kan hantera.
I miljontals år har evolutionen format våra hjärnor till att tänka inom tidsramar som kan vara dagar, år eller decennier. Men våra hjärnor har inte utformats för att tänka längre bort än en generation, och i synnerhet inte för att ta ansvar för en längre period. Det var helt enkelt inte nödvändigt. Dessvärre har livet förändrats väsentligt medan evolutionen inte har varit tillräckligt snabb för att hantera detta i vår föreställningsvärld och i de beteenden som hänger samman med den.
Det är en mycket grundläggande fråga och det handlar utan tvekan om samma sak i de andra tre dimensionerna, rymd eller avstånd, som Albert Einstein skulle säga. Vår hjärna är utformad för att kunna ta till sig omfattningar som är relevanta för oss: från tjockleken på ett hårstrå till ett par kilometer eller tusentals kilometer. Men kosmiska avstånd och föremål av betydande massa är alltför abstrakta för oss. Det är därför vi behöver skapa mycket komplicerade matematiska modeller för att förklara mikrokosmos i liten skala och astronomiska effekter i stor skala. Einstein kan ha varit en av få människor i världen som i början av förra århundradet kunde föreställa sig vad en krökt rumtid innebär i närheten av stora massor. Normala människor, däribland jag själv - en fysiker som ändå har lärt sig redskapen för att beskriva dessa effekter- kan inte riktigt förstå vad det innebär. Det behöver vi inte heller göra för att överleva i vardagen.
Det är en unik förmåga mänskligheten har att kunna använda dessa effekter, i synnerhet de i liten skala, för att utveckla nya metoder som strålbehandling, vilken bygger på kärnsönderfall, ett fenomen som mäts i pikometer (vilket betyder ett komma följt av elva nollor och sedan siffran 1). Det är egentligen bara kvantfysiken som kan beskriva den. Till och med den geniale danske fysikern Niels Bohr, som uppfann Bohrs atommodell, försökte använda en elektromekanisk modell, men den var inte fullständig. Det var Heisenbergs osäkerhetsprincip som gjorde det möjligt att utveckla modeller av partiklar som kärnor och elektroner, vilket bidrog till att förklara kärnfenomenen. Utveckling av modellen i sin helhet började på 1920- och 1930-talen och utvecklades vidare till det vi känner som kvantfysik och senare ”standardmodellen”. Men till och med Einstein med sin relativitetsteori med krökt rumtid kunde inte acceptera att det inte längre finns äkta partiklar i den skala som han beskrev för elektroner och kärnor. Apropå kvantfysik så sade han mot slutet av sitt liv: ”Gud spelar inte tärning med universum.”
Med våra inbyggda begränsningar av vad vi kan föreställa oss måste vi leta efter lösningar. Vi måste agera med samma förståelse och ansvar som de personer som utvecklade dessa utmärkta teorier om vårt universum, som kunde skapa modeller av framtiden och göra dessa upptäckter välkända och användbara.
Vi är här för att förbättra världen, inte förstöra den. Vi måste stoppa blödningen och agera ansvarsfullt. Även med vår begränsade uppfattning om tidshorisonter har vi fortfarande tillräckligt avancerade hjärnor för att kunna tänka och börja gå i rätt riktning.