Från ett eldöverfall i Afghanistan till ett nytt liv med benproteser
För nästan tretton år sedan färdades Bengt Flodin och några kollegor mellan två läger i Afghanistan. Plötsligt blev de beskjutna och en granat träffade deras fordon. Allting blev svart. Han vaknade upp på vägen kort därefter när tourniqueter drogs runt hans ben för att stoppa blodflödet. Omedelbart insåg han att allt inte stod rätt till.
– Jag frågade min kvartermästare: ”Det är dåligt med mina ben eller hur?”. Han svarade som vi är upplärda i Försvarsmakten att svara: ”Vi ska ta hand om dig, det här fixar vi”. Men då blev jag irriterad, tog tag i hans uniform och frågade: ”Det är dåligt med mina ben eller hur?”. Då svarade han ”Ja, det är dåligt, men vi ska se till att få i väg dig!”.
Att han fick reda på att båda hans ben förmodligen hade gått förlorade där och då tror Bengt Flodin hade stor betydelse för den mentala bearbetningen efter skadan. Väl tillbaka i Sverige förutsatte han sig att han skulle komma tillbaka till ett så normalt liv som möjligt igen.
– När jag vaknade upp på Akademiska sjukhuset i Uppsala sa jag till min fru att jag måste fixa nytt körkortför det har brunnit upp. Så omedvetet tror jag att jag redan då hade accepterat att mina ben var borta.
Det ena benet var sjukvårdspersonalen tvungna att amputera över knät och det andra under. Redan i mars året därpå fick han sina första proteser och en gångbarr som han kunde öva på att gå med hemma i väntan på att han skulle kunna ta sig tillbaka till jobbet. Och den första juli samma år var Bengt Flodin tillbaka på jobbet, en månad för tidigt enligt Försäkringskassans mått. Han hade bara en tanke i huvudet.
– Jag ska gå igen. Jag ska gå, jag ska köra bil igen. Det visade sig att jag hade gått tillbaka till jobbet en månad för tidigt. Jag blev uppringd av Försäkringskassan som undrade var jag var någonstans. När jag svarade att jag var på jobbet sa de att jag skulle vara sjukskriven. Jaha, sade jag, det är ointressant. Ändra det.
Idag går Bengt Flodin med hjälp av två benproteser och en käpp, något som var viktigt för honom eftersom han vill ha en hand fri för att kunna hälsa med honnör som brukligt inom Försvarsmakten.
Att rehabiliteringen gick så bra tror han beror mycket på den inställningen han själv hade direkt efter händelsen, men också tack vare det bemötande han fick från alla i sin närhet inklusive vänner och arbetskamrater som stöttade.
– Jag tror man måste sätta upp mål och man måste få hjälp med att uppfylla de målen också. Ibland med lite hårda metoder så att man inte gräver ner sig själv.
Han tycker det är viktigt att vårdpersonalen både visar respekt för individen men också vågar ställa en del tuffa krav. Bengt Flodin jobbar än idag vid Försvarsmakten i Boden. Vägen tillbaka har inneburit mycket jobb men har gett det resultat som han förutsatte sig.
– Lite pannben, jäklar anamma och inte gnälla, det är det som har gällt hela vägen för mig.
Se mer om eventet Artikeln är en del av vårt tema om Fokus Hjälpmedel.